Svenska hemlösa

Vem engagerar sig i hemlösa svenskar?

Vem engagerar sig i hemlösa svenskar?

Hemlöshet. Våra egna hemlösa har hamnat i medieskugga. Kraftfulla åtgärder mot den svenska hemlösheten krävs – annars riskerar motsättningarna mellan olika grupper hemlösa att öka, skriver Hans Swärd, professor i socialt arbete, och Per Eriksson, professor och före detta rektor vid Lunds universitet.
Hans Swärd , professor i socialt arbete m.fl.

Efter att miljonprogrammet färdigställts minskade hemlösheten i Sverige. Sedan slutet av 1980-talet har hemlösheten ökat. Även kostnaderna har ökat kraftigt. 

I dag saknas statistik över den svenska hemlösheten. Den officiella siffran på cirka 34 000 är av allt att döma klart i underkant. Siffran är från en tvärsnittsräkning från 2011.  De hemlösa som inte är kända av myndigheter eller frivilligorganisationer eller skrivna i Sverige kommer inte med i statistiken.  

Det finns också andra grupper som tillfälligt eller under längre tider lever som hemlösa i Sverige. Av en sammanvägning av skattningar av myndigheter och frivilligorganisationer fanns det 4 000–6 000 fattiga EU-medborgare som tillfälligt vistas i Sverige i mars 2015. 

En tredje grupp är de papperslösa. Socialstyrelsen räknar i Social Rapport (2010) med att det kan finnas 10 000–30 000 i landet. Man måste anta att även denna grupp lever under osäkra boendeförhållanden. 

Ansvaret fördelar sig olika för de tre grupperna. För de svenska hemlösa som är skrivna här i landet har staten och kommunerna det yttersta ansvaret. De fattiga EU-medborgarna har ett juridiskt skyddsnät som Sverige åtagit sig att upprätthålla. 

Huvudansvaret för att skapa drägliga levnadsvillkor ligger dock i hemländerna. För den tredje gruppen, de papperslösa, har svenska staten beslutat om vissa akutåtgärder. Även om huvudansvaret för grupperna fördelar sig olika bör vi ha en human och värdig politik gentemot alla grupperna. 

Men det finns skäl till att nu vidta kraftfulla åtgärder med den svenska hemlösheten som har hamnat i medieskugga. 

Det har varit påfallande tyst om hemlöshetsfrågan såväl i medierna som hos regeringen och oppositionen. För ett år sedan slutade regeringens nationelle hemlöshetssamordnare och det finns nu ingen nationell aktör som håller frågan levande. 

De amerikanska forskarna Stephen Hilgartner och Charles L. Bosk visar att sociala problem kännetecknas av kamp om allmänhetens uppmärksamhet. Ofta får bara några problem plats i den offentliga diskursen samtidigt. Vi har en tendens att fokusera på mer synliga problem. Den svenska hemlöshetsgruppen är i dag inte lika synlig i gatumiljön eftersom den finns på härbärgen och lågtröskelboenden samt i en växande sekundär bostadsmarknad som administreras av en tyngd socialtjänst. 

Det är svårare att mobilisera resurser för problem som inte gör så mycket väsen av sig. Därför är det viktigt att frågan uppmärksammas och åtgärder vidtas. 

Det finns en trötthet kring hemlösheten i alla dess former. EU-medborgarnas vandel har börjat ifrågasättas och det har kommit flera krav på tiggeriförbud. Våra egna hemlösa orkar vi inte diskutera. Det finns också motsättningar mellan de båda grupperna i gatumiljön. 

Eftersom den ordinarie bostadsmarknaden i allt mindre utsträckning blivit ett alternativ för de hemlösa har kommunerna fått tillgripa olika nödlösningar. Både en omfattande sekundär bostadsmarknad och en hotell- och logimarknad har vuxit fram.

Den sekundära bostadsmarknaden består av lägenheter som hyrs ut av socialtjänsten med specialkontrakt till hemlösa. Sveriges Lommuner och Landsting (SKL) har nyligen i en rapport visat att denna verksamhet har ökat med 45 procent mellan 2008 och 2014. Kostnaderna för den var enligt beräkningar av SKL 400 miljoner kronor 2014.

I dessa siffror har SKL inte räknat med vad det kostar att logera hemlösa, på hotell, härbärgen och så vidare. Dessa kostnader är mer omfattande och tynger landets socialtjänster. 

I Socialstyrelsens nya nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende rekommenderas Bostad Först till personer med missbruk eller beroende av alkohol och narkotika och som är hemlösa. I Bostad Först får den hemlöse tillgång till en egen bostad och så läggs eventuella nödvändiga medicinska och sociala stödinsatser därtill. Försök visar att cirka 80 procent av dem som får pröva på Bostad Först klarar att behålla sin lägenhet.

I samma riktlinjer sägs att hälso- och sjukvården bara i undantagsfall ska erbjuda boendeinsatser i form av boendetrappa till dessa personer. Systemet med boendetrappor innebär att människor måste kvalificera sig stegvis för ett eget boende och ytterst få når då målet med eget hyreskontakt. Boendetrapporna är fortfarande den vanligaste behandlingsformen och under en procent av samtliga hemlösa deltar i ett Bostad Först-projekt.

Vi menar att staten måste gå före och ta ett helhetsgrepp om utsattheten. Sverige saknar i dag en nationell hemlöshetsstrategi till skillnad från vad som gäller för våra nordiska grannländer. Mycket pengar finns att tjäna om kommunerna stimuleras att använda metoder som har vetenskapligt stöd. 

Vi behöver ett nytt bostadsbyggande, varför inte ett nytt framtidsinriktat miljonprogram? Det behövs främst hyresrätter till rimliga kostnader. Om kommunerna upplåter en procent av sitt bostadsbestånd skulle man till stora delar lösa svensk hemlöshet för dem med permanent uppehållstillstånd. Samma insatser bör solidariskt kunna ske även inom den privata hyressfären. 

En lösning av den nationella hemlösheten skulle minska konflikterna i gatumiljön. Det skulle också minska risken för att vi börjar ställa olika grupper mot varandra eller vill begränsa invandringen för att det finns en brist på bostäder. 

Gör vi inget kan det underblåsa främlingsfientligheten och öka motsättningarna i samhället och mellan grupper av hemlösa. En generös svensk flyktingpolitik ger många fördelar. Vi visar solidaritet och medkänsla, berikar och internationaliserar vårt samhälle, får en yngre befolkning och en bättre demografi. Men om vi inte vidtar konkreta effektiva åtgärder för våra egna redan utsatta grupper underblåses främlingsfientlighet och motsättningarna växer. 

 

  • Hans Swärd, professor i socialt arbete, Lunds universitet
  • Per Eriksson, rektor för Lunds universitet 2009–2014
13 aug 2015